Platform, Vasa Finland 2003
Silvermuseet Arjeplog 2003
Västerbottens Museum 2004
Vilhelmina 2007
European Festival of the Night, Korpilombolo 2007
Umeå Autumn Light Festival, 2009
Kramfors Konsthall, 2011

collaboration with Gerd Aurell

“Portraits in a Painted Landscape” is an art project where people in Northern Sweden are pictured against a setting which investigates the concept of place. The artwork is a combination of painting and portrait photography: photographs of people posing in front of slarge scale painted background scenes. This artwork is an ongoing project and we have so far completed eight different series: Västerbotten, Arjeplog, MS Obbola and Philosophers/Aestetics in Sandvik, Vilhelmina church, Vilhelmina park, the reindeer slaughtery house and The light festival in Umeå 2009.

Det är egendomligt, men på många av bilderna som nu ligger utspridda framför mig på skrivbordet, framstår människorna som de egentligen fiktiva och det målade landskapet som det verkliga. Ungefär som när man placerar en tecknad figur i en realistisk omgivning; på en parkeringsplats, i en skogsglänta.
   Eller om det bara är den målade bakgrunden som får människan framför att skilja ut sig så starkt. Att hon blir övertydlig, öververklig.
   Frågan jag oförmedlat ställer mig när jag ser de olika personerna är:
   Vad gör de här?
   Och frågan fortsätter genast ut i ett allmännare:
   Vad gör vi här? Ja, vi människor; vad gör vi här, på jorden, i världen, i levandet?
   Kropparna uppställda, paraderande.
   Så mycket – kropp.
   Så mycket – djur.
   Stora utställda utklädda djurkroppar.
   På besök. På besök i verkligheten.
   Och med saker i händerna:
   Tingen, som betyder något.
   Tingen som är tyngden och meningen och anknytningen. Som ger oss rätten, kanske, att få vara här. En sorts avsikt med just våra liv, just hans, hennes, mitt, att vi kan få finnas här med våra underliga kroppar.
   Tingen ger oss – paradoxalt eller helt följdriktigt – ett alibi.
   (Ordet alibi är latin och betyder, märkligt nog, annorstädes, uttytt: vistelse på annan ort.)
   Fast en av sjömännen håller inte upp något ting liksom framför sig. Han står med en rykande cigarrett mellan fingrarna och gör, säkert helt omedvetet, cigarrettens essens kristallklar: den är närvaro. Medan den långsamt brinner upp och förflyktigas är den ren närvaro.
   Inte heller den unge slaktaren med björnkraniet håller fram sitt ting som de andra. Han står som i ett hemligt förbund med något som är annat och som är större än han själv.
   Det är med vördnad han håller fram detta. Att han håller det man inte kan äga och inte kan råda över. Han håller varsamt det heliga som man inte kan hålla.
   Det är mysterierna. Trans-
   formationerna.
   Man färdas inåt, nedåt, bakåt.
   Björnen i riten
som gränsgångaren mellan nattens och dagens världar. Den som tog sig emellan. En vägvisare till underjorden, in i det okända, där vi människor rör oss som blinda.
   Man förnimmer i den unge slaktarens händer, att det är allt detta som han håller.
   Björnskallen lysande vit. Kokad. Skurad. Renad från all tid. Alla hinnor.
   Frågan återkommer: ja, vad gör vi här?

Elisabeth Rynell